onsdag 18 maj 2011

Idag har jag använt den stora maskinen från svunnen tid

Det är alldeles speciellt att mangla tycker jag. Då bär jag ner en stor hög väldänkta dukar och handdukar till mangel-
rummet i min källare. Där står den stolta urvackra mageln från mitten av förra seklet. Den går som en klocka, fram och tillbaka glider de två tunga stenblocken med mangel-
stockarna emellan. Jag fascineras varje gång av den smarta mekaniken och sörjer varje gång att detta gigantiska hjälpmedel snart inte finns mer (antar jag). Lite rädd är jag också varje gång jag öppnar dörren till mangelrummet: tänk om den inte står kvar. Sen undrar jag också om någon har använt mangeln sedan jag var här sist strax före jul, för den tycks mig lite ensam. Men idag fick den mitt sällskap. 

Slår på motorn; rullar upp handdukar mellan mangel-
dukarna på stockarna; startar mangeln genom att dra i spaken; stannar sen mangeln igen genom att först skjuta de runda träreglaget och sedan dra i spaken just när det övre stenblocken glider över stoppet så att jag kommer åt att placera mangelstocken på den undre stenen; dra i spaken och mangeln drar igång. Det manglas.


Den måste alltid stå kvar här i mangel-
rummet för uppenbar-
ligen har man satt in mangeln innan man byggde rummet - eller så är den ihopsatt på plats. Det finns inte en rimlig chans att ta ut mangeln ur vårt lilla mangelrum.
Jag är som sagt orolig för att hyresvärden ska få för sig att ta bort mangeln. Men vilken tur det är att den är så stor och så tung; det är ju inte precis ett jobb som fastighetsskötaren gör på en kafferast.
Varje gång jag manglar tänker jag: jag måste sätta upp en lapp om att man inte bara får ta bort mangeln utan att meddela mig först. Som om jag skulle kunna ha den i lägenheten!!

Och nu har jag fullt av vackert glänsande nymanglat. Det är en skön stund att njuta av.
Dessutom känner jag mig riktigt stolt.